POSTHIERARKISK ANALYS · 002

När reglerna är gemensamma blir skapandet mångfaldigt

En posthierarkisk analys av Dalius Jonkus, ”Fotboll som uttryck för en universell civilisation”

Begrepp markerade med ? kan förklaras utan att du lämnar artikeln.

Analyserad text: Dalius Jonkus, ”Futbolas kaip universalios civilizacijos išraiška”, Literatūra ir menas, 3 juli 2026. Läs originalet på litauiska ↗.

Dalius Jonkus betraktar fotboll inte bara som sport eller massunderhållning, utan som en form av universell civilisation. Människor med olika språk, religioner, traditioner och historiska erfarenheter spelar samma spel, erkänner samma regler och kan uppskatta varandras skicklighet. Den kultur där den moderna fotbollen uppstod äger den inte längre: när andra samhällen tar den i bruk blir fotbollen ett gemensamt verktyg för mänsklig kultur.

Det är en fruktbar tes. Den skiljer universalitet från en enda kulturs dominans och kulturell mångfald från idén om ömsesidigt slutna världar. Ett posthierarkiskt perspektiv tar dock ytterligare ett steg. Fotboll visar också hur en gemensam och invariant grund kan frigöra kreativiteten hos olika deltagare och hur decentraliserad interaktion skapar ett resultat som ingen enskild aktör kan skapa ensam. Mänskligheten kan förenas inte genom identiska former som påtvingas alla, utan genom gemensamma regler som gör det möjligt för olika bidrag att mötas, jämföras och bilda ett gemensamt resultat.

Artikeln och dess sammanhang

Jonkus publicerade sin essä under fotbolls-VM 2026, när den utvidgade turneringen åter väckte frågor om kvalitet, kommersialisering och deltagandet för mindre uppmärksammade landslag. Han för diskussionen till en filosofisk nivå: vad säger fotbollens globala spridning om civilisationen själv?

Han placerar fotbollen bredvid skrift, pengar, astronomi, vetenskap och teknik — former som korsar etniska och geografiska gränser och kan approprieras av olika kulturer. Nationer kan spela i tydligt olika stilar och ändå delta i samma rum av regler och ömsesidig begriplighet. Detta är viktigt i en tid då universalism ofta misstänks dölja västerländsk dominans, samtidigt som kulturella skillnader allt oftare föreställs som slutna identiteter. Jonkus avvisar både identifikationen av väst med mänskligheten som helhet och idén att varje kultur i grunden är otillgänglig för andra. En civilisatorisk form kan uppstå på en bestämd plats utan att förbli dess ursprungsplats egendom.

Det Jonkus ser klart

Universalitet är inte etnisk egendom

Den starkaste idén är att skilja universell giltighet från kulturellt ursprung. Att ett fenomen uppstod i ett visst samhälle betyder inte att det för alltid bara måste uttrycka detta samhälles identitet eller makt. Civilisationens historia är full av former som upptäckts på en plats, antagits på en annan, förändrats och vidareutvecklats av många kulturer. Ursprunget förklarar historien; det ger inte evig äganderätt till betydelsen eller framtiden.

En gemensam värld kräver inte en enda kultur

Jonkus anknyter till den grekiska intuitionen om en enda värld: mytologier och språk skiljer sig, men de hänvisar till en verklighet som människor delar. Det är en viktig motvikt till radikal relativism. Utan en gemensam grund skulle påståenden inte kunna jämföras eller prövas och interkulturell dialog skulle bli parallella monologer. Men en gemensam värld kräver inte en enda kultur. Just den gemensamma verkligheten gör det möjligt för olika perspektiv att komplettera, korrigera och utvidga varandra.

Fotboll förenar enhet med en mångfald av stilar

Det finns ingen separat japansk eller marockansk fotboll i betydelsen ömsesidigt oförenliga spel, även om lag och regioner har igenkännbara stilar. Gemensamma regler suddar inte ut skillnaderna; de gör dem synliga, jämförbara och meningsfulla. Om varje lag spelade efter egna regler skulle det varken finnas ett gemensamt spel eller något sätt att känna igen särarten. Universalitet fungerar som en gemensam grammatik som kan skapa otaliga meningar.

Deltagande beror på förmåga, inte ursprung

I princip kan alla som utvecklar de nödvändiga förmågorna delta. En spelares värde bör bestämmas av bidraget, inte av nationalitet, socialt ursprung eller närhet till ett historiskt centrum. Tidigare ”periferier” kan därför komma ikapp eller överträffa traditionella centrum. Status garanterar inte framtida överlägsenhet; kompetensens geografi förändras ständigt.

Var resonemanget behöver föras vidare

Global spridning bevisar inte universell giltighet

En form kan spridas genom imperial makt, ekonomiskt tryck, institutionell dominans eller historisk tillfällighet. Brittiska handels-, militära, utbildningsmässiga och administrativa strukturer hjälpte fotbollen att spridas. Det reducerar inte fotboll till ett kolonialt instrument, men tvingar oss att skilja mellan hur formen spreds och varför andra samhällen senare tog den i bruk på ett kreativt sätt. Ett starkare kriterium för universalitet är om olika deltagare kan anta formen, förändra den och bidra på lika villkor till dess framtida utveckling.

Universella former skapas kollektivt

Några historiska exempel är med nödvändighet förenklade. Kinesisk skrift är inte en språkoberoende kod för rena idéer; även pengar och astronomi har komplexa och mångskiftande historier. Den större poängen består: civilisatoriska universalier uppstår sällan som färdiga uppfinningar från en enda kultur. De bildas genom långa processer av överföring, anpassning och korrigering. Universalitet är inte bara en egenskap hos ett objekt; den är också den kollektiva historien om dess utveckling.

Fotbollens regler är universella, men dess institutioner förblir hierarkiska

Fotboll omfattar också förbund, klubbägare, mediebolag, sponsorer, spelarmarknader och politiska intressen. Reglerna på planen är enhetliga, men möjligheterna att delta i besluten är det inte. Vem bestämmer turneringens format, värdskap, kalender, sändningsrättigheter och pengaflöden? På dessa områden förblir fotbollen en centraliserad hierarki. Universella regler skapar inte automatiskt posthierarki: de som berörs behöver en legitim möjlighet att diskutera och förändra reglerna.

Fotboll som modell för posthierarkisk ordning

Trots sina institutionella hierarkier erbjuder själva spelet en stark analogi. Ett lag har tränare, kapten och positioner, men en match kan inte kontrolleras genom order från ett enda centrum. Situationen förändras för snabbt. Varje spelare måste förstå helheten, tolka de andras handlingar och reagera självständigt.

Bra spel uppstår varken när alla blint följer en enda plan eller när var och en spelar för sig själv. Det uppstår när individuell initiativförmåga synkroniseras med lagets tillstånd. En spelare utan boll skapar yta; en försvarare förutser en rörelse; värdet av ett beslut beror på hur andra reagerar. Detta är distribuerad intelligens: förståelse och beslut sitter inte i en enda punkt, utan uppstår kontinuerligt ur interaktionen.

Fotboll synliggör fyra principer: invarianta regler ger en gemensam grund; rolldifferentiering erkänner olika förmågor och funktioner; dynamisk kompetens ger situationsbunden auktoritet åt den som bäst ser och kan utnyttja en möjlighet; och ett gemensamt resultat gör värdet av individuella bidrag synligt först genom deras samspel. Ordning växer därmed fram ur gemensamma principer och distribuerad kompetens, inte ur total centralisering eller kaotisk individualism.

Från universell till kollektiv civilisation

I Jonkus essä är universell civilisation i första hand en civilisation av gemensamma verktyg, regler och en gemensam världsbild. Posthierarkin lägger till ett kriterium: en universell form måste inte bara vara tillgänglig för alla, utan också göra det möjligt för alla att på ett meningsfullt sätt bidra till dess fortsatta skapande. Civilisationen blir genuint universell inte när alla använder ett verktyg som skapats av ett centrum, utan när inget centrum behåller ensamrätten att definiera dess framtid.

I system för kollektiv intelligens skulle detta innebära transparenta principer för utvärdering; anonym bedömning som begränsar identitetens och statusens inflytande; rätt för varje kompetent deltagare att bidra med ett originellt förslag; kompetens som byggs upp genom det värde andra tillskriver bidraget snarare än genom titel eller ursprung; synlighet för enighet, oenighet och polarisering; samt bevarande av det gemensamma resultatet som kunskap för framtida lärande.

Hur beslut om gemensamma regler bör fattas

Posthierarkiskt beslutsfattande bör ske i två steg. Först använder kunniga deltagare — spelare, tränare, domare, idrottsläkare, organisatörer och andra experter — kollektiv intelligens för att definiera problemet, utveckla alternativ och bedöma konsekvenserna för kvalitet, säkerhet och tillgänglighet. Därefter väljer de som direkt berörs — förbund, klubbar, spelare, supporterrepresentanter och andra relevanta grupper — mellan de professionellt förberedda alternativen.

Detta skyddar både kompetens och rätten att delta. Experter kan inte ensamma styra hela systemet, men beslutet reduceras inte heller till en oinformerad popularitetsomröstning. Samma arkitektur kan användas för internationella teknikstandarder, klimat, kulturarv, migration, artificiell intelligens och mänsklighetens gemensamma resurser.

En universalitet som organiserar mångfald i stället för att förstöra den

Jonkus visar övertygande att fotboll inte helt enkelt är ”västerländsk” bara för att dess moderna form uppstod i Europa. Afrikanska, asiatiska och latinamerikanska samhällen är inte passiva konsumenter: de har förändrat spelet, skapat egna stilar och utvecklat spelare och lag utan vilka världsfotbollen vore otänkbar.

Den djupare lärdomen är att det gemensamma och det mångfaldiga inte är motsatser. När reglerna är tydliga och lika kan skillnader bli den kreativa energin i ett gemensamt spel. Mänskligheten behöver varken en civilisation där en kultur utropar sina egna normer till universella eller en värld splittrad i slutna, ojämförbara identiteter, utan en gemensam arkitektur där olika erfarenheter möts, bedöms efter gemensamma principer och skapar ett resultat som inte tillhör något enda centrum.

Fotbollsplanen är en liten modell av en sådan civilisation. Gränserna är gemensamma. Reglerna är gemensamma. Men spelet kan inte skapas av en enda människa. Universell civilisation börjar med gemensamma regler. Posthierarkisk civilisation börjar när vi inom dessa regler lär oss att inte bara spela tillsammans, utan också tänka tillsammans.

flowchart TD
 A["Experter och kompetenta deltagare förfinar regelalternativ"] --> B["Berörda aktörer väljer gemensamma regler"]
 B --> C["Lika villkor för deltagande"]
 C --> D["Olika kulturer och erfarenheter"]
 C --> E["Olika förmågor och stilar"]
 C --> F["Självständiga bidrag"]
 D --> G["Mångfaldigt skapande"]
 E --> G
 F --> G
 G --> H["Gemensamt resultat oberoende av ett centrum"]
 H --> I["Posthierarkisk universell civilisation"]
 classDef process fill:#e9e5dc,stroke:#6f6d66,color:#191916
 classDef diversity fill:#f4f1ea,stroke:#191916,color:#191916
 classDef post fill:#f4f1ea,stroke:#a93b2b,color:#191916,stroke-width:2px
 class A,B,C process
 class D,E,F diversity
 class G,H,I post